Sällskap, glädje och må-bra-känsla – då blir träningen av
16 februari 2024
I drygt en månad har jag tränat två gånger i veckan. Det är visserligen bara början på det nya året än, men ändå vet jag. Från och med nu kommer jag att fortsätta med min träning. För jag har äntligen hittat rätt!
Inga fler misslyckade försök med en PT online. Eller med att få till regelbundna styrkepass framför tv:n eller på gymmet. Och jag kan sluta lura mig själv att jag ”så fort det blir läge” ska ge mig ut på den där joggingturen eller ro den där halvtimmen på min allt dammigare roddmaskin.
Så varför är jag då övertygad om att det ska bli annorlunda nu, när jag hittat till Friskis&Svettis jympapass? Efter djup självrannsakan har jag kommit fram till fem anledningar som gör den här träningsformen till min perfekta match, alltså till den träning som faktiskt blir av.
För det första: tiden. Passen jag går på börjar klockan 19, en bra tid – kvällsmaten är avklarad och det är inte heller för sent på kvällen. Framför allt är det en bestämd tid att passa, inte en tid som går att vara flexibel med.
För det andra: platsen. Passen hålls i gympasalen vid mina barns skola, på bekvämt gångavstånd från mitt hem.
Den tredje anledningen är sällskapet. Jag har haft turen att få med min granne på samma pass och vi peppar varandra att komma iväg. Stor betydelse har även de andra som deltar. Att känna gemenskapen med gruppen och kraften i vårt gemensamma mål: vi ska ta oss igenom träningstimmen som ligger framför oss.
Och det är ett sånt skönt gäng varje gång! Både män och kvinnor i blandade åldrar och med alla möjliga kroppstyper. Helt vanliga människor som är där för att träna utifrån sina egna förutsättningar. Här finns ingen prestige. Om någon inte orkar med en viss övning eller gör den på sitt eget sätt, det är helt okej, vi är bland vänner.
Friskisledaren är såklart också en viktig del av sällskapet. Hon håller ihop gruppen samtidigt som hon ser och uppmuntrar individens skiftande ansträngningar.
Den fjärde, och kanske viktigaste anledningen till att jag fortsätter gå på passen, är glädjen. Wow, vilket glädjepiller detta är! Inte hade jag väntat mig att det skulle vara så himla roligt att flänga runt med andra i en sliten gympasal i takt (och otakt!) till pumpande hitlåtar!
Musiken betyder enormt mycket. När olika steg, hopp och klapp stämmer exakt överens med låtens rytm – då uppstår magi. Man hamnar i ett flow, allt annat: malande tankar, vardagsbekymmer, bara försvinner. Det enda som existerar är nuet.
Och det är så befriande att bara få släppa loss! En av låtarna på mitt favoritpass har ett långt stycke med djungeltrumma. I takt med den snabba rytmen trummar vi då med händerna i luften allihopa. Utifrån ser det säkert jättetöntigt ut, men vi som är mitt uppe i det – vi fullkomligt älskar det!
Det syns i våra ansikten som pryds av stora leenden från öra till öra. Jag möter blicken hos den trumdansande människan mitt emot mig – vi känner inte varandra, men vi delar i detta nu något alldeles galet roligt!
Den femte anledningen till att min träning blir av är må-bra-känslan som den ger mig. Det är ju vetenskapligt bevisat att både vår kropp och knopp mår bra av fysisk aktivitet, och nu känner jag själv hur väl detta stämmer. Ofta är jag trött innan jympan börjar, men under passets gång blir jag pigg. Och den energifyllda känslan sitter i länge efteråt.
Det är en känsla av stolthet också. Efter bara några veckors träning känner jag redan att jag blivit starkare i kroppen, jag klarar Plankan lite längre och även fler armhävningar.
Allt beröm vi får från Friskisledaren ökar förstås på stoltheten. I slutet, när vi flämtande, rödkindade och svettiga ligger på rygg till avslappnande, mjuka toner, bara suger vi i oss hennes ord om hur bra vi är och hur väl vi kämpat.
Till sist reser vi oss sakta upp, sträcker på oss och ger oss själva en stor applåd.
Imorgon är det dags igen. Jag längtar.
